i want what i can't have

så nu äntligen är jag färdig på jobb. var en ganska helt okej dag. jobbade med en ny tjej som jag

fick bossa över, kändes bra. har kommit på att jag gillar att vara bättre än andra på saker så jag får bossa över dem. kanske mest för att jag hatar känslan av att vara lägre än andra, och hatar ännu mer att bli tillsagd att

göra saker och vara i underläge.

 

men enklast vore nog att börja från början, till hur jag kom till den position i livet jag är just nu.

 

Antar att jag kan snabbspola sommaren då alla mina närmaste vänner vet detaljer på saker och ting.

Det började väl med att jag någon gång i maj äntligen gått klart min utbildning i servering och bar.

En utbildning jag random valde för att arbetsförmedlingen tvingade mig att göra något för pengarnas skull.

Något som slutade med att de var en stor del till att jag kunde gå vidare från honom.

Har nog aldrig mött en människa som kan haft en så stor inverkan på mig. Kanske för att han var min

första kärlek, eller kanske för att han var så pass manipulerande som faktiskt var.

Han krossade mig totalt. Psykiskt och fysiskt. Nu håller jag mig inte till manus men känns som jag borde skriva

av mig om honom, innan jag kan börja skriva om den mer glada delen i mitt liv, dvs nuläget.

 

När jag var med honom har jag nog aldrig känt mig så glad och samtidigt så ledsen på samma gång.

Det var som att vad han än gjorde så förlät jag, för att jag kunde absolut inte tänka mig ett liv utan honom.

Vet inte om alla tänker så, men jag har alltid haft ett ideal av en kille, och han var liksom allt.

Än idag tänker jag faktiskt på honom, inte så att jag blir ledsen av att inte vara med honom, men mera om hur det skulle vara att fortfarande vara det. Dock känner jag att hela deppgrejen jag gick igenom efter honom har fått mig att växa som person.

 

Det tog nog slut med honom någon gång i slutet av 2012, dvs ungefär ett år sedan, lite mera.

Från den stunden och fram till i maj 2013 kan jag själv påstå att jag var tom. Jag såg ingen mening med att vara med någon annan, eller vet inte om jag kan påstå att jag såg någon mening med något i livet.

Hade dock världens finaste vänner som jag kunde gå igenom detta med, vilket räddade mig.

Samt att jag hade denna utbildning/jobb att spendera mina vardagar på. Det var som att där så kunde jag sluta tänka på honom, från 8 på morgonen till fyra på dagen fick jag chansen att tänka lyckliga tankar. Mesta dels tack vare de människor jag lärde känna där. Hur underbara människor som helst, unga som gamla, vänner för livet.

Men det var också tack vare erfarenheten jag fick där, det var ett riktigt jobb, ansvar, krav på att vara glad till gäster. Samt att människorna runt mig fick mig att vara glad, även om jag inte var det när jag vaknade.  

 

hur kan man egentligen tillåta sig själv att påverkas så mycket av en enda person? mår dåligt av tanker på

hur mycket skit jag tog av honom. Samtidigt som jag vet att mycket av problemen var även från min sida.

Vill egentligen skriva ut så mycket detaljer om denna del av mitt liv, detaljer jag inte berättat för någon.

Dock finns det en anledning till varför ingen vet om det. om jag berättar för någon, så blir det verklighet för mig själv. Vilket jag inte känner att jag klara av, även fast jag är starkare nu än då.

 

Nog om detta, kände att inlägget börjar urarta sig från vad jag egentligen borde skriva om, så jag sätter punkt.

Så ska jag återkomma med mer info om nuläget, samt bilder!