Imagine there's no Heaven
vet inte riktigt hur jag ska börja, men... och kanske är det fel att skriva något överhuvudtaget på en offentligplats, dock en liten och obrydd så kanske inte gör något.
jag har aldrig sett livet meninglöst, dock har jag ingen erfarenhet överhuvudtaget av livet. jag vet inte hur det känns att vara riktigt sårad, eller ledsen. över något som verkligen verkligen betyder något. mest kanske för att jag lever i framtiden, inte i nutiden. jag tänker alltid "den dagen kommer jag bli lycklig" eller "när det händer då kommer jag börja leva" vilket jag aldrig riktigt förstått varför.
jag lever blad småsaker, som inte är viktiga för omvärlden. jag är även otroligt yttlig, visst jag erkänner. jag är yttlig. jag gnäller om mitt utseende, om människor som går mig på nerverna runt om kring mig, som jag egentligen borde värna om, eftersom jag just har människor där. jag klagar över fester eller idioter till killar, samt något vissa kallar kärlek, eller att mina pengar inte räcker till? när det finns tusen saker man kan ränka upp just nu som är viktigare. något som faktiskt är värda att levar för. så varför bryr jag mig ens om dessa grejer? DESSA saker är meninglösa!
jag har även adrig tänkt att jag inte vill leva mera heller, för jag vet att jag kommer missa allting. missa allting jag aldrig upplevt eller kännt. även om någon har det, finns det alltid mer att både ge och ta.
dock tror jag att åtminstånde en gång i livet kommer människan att tänka så, och då är inte lösning att ge upp.
man lever för sig själv, visst. men enligt min mening lever man för andra oxå, inte bara vem som helst. utan för folk som bryr sig om en, dem man kallar sina. och att bara sluta up, mitt i allt, anser jag som lite själviskt? eller kanske som ett svek. vad vet jag. genvägar är alltid och kommer alltid att vara det lätta sättet.
men vem har sagt att livet ska vara lätt? det är väl det svåra som kompencerar det lätta?
nu vart allting lite osammanhängande. men det jag ville komma till är att. du får inte ge upp. så lätt slipper du inte undan det som komma skall. jag vet att livet ser meningslöst och grått ut nu. men jag lovar, med hela mitt hjärta. att en dag, känns det inte så längre. man måste bara stå ut, vara stark. jag vet hur det är att inte se det positiva på saker och ting. tro mig, det gör jag aldrig. men snart kanske även det kommer? alla skapar vi oss vår egna illusion av hur livet ska se ut, men istället för att tänka tanken borde man kanske iställer försöka leva i det så kallade nuet och ta bit för bit? be om hjälp i de svåra situationerna, och faktiskt låta människor komma in.
om livet är meningslöst kommer inte heller livet efter ha något att visa. än finns det saker att se, känslor att känna och liv att leva.
esh jag vet inte, har aldrig varit bra på att skriva. vet inte ens själv vad det är jag försöker uppnå.
jag har aldrig sett livet meninglöst, dock har jag ingen erfarenhet överhuvudtaget av livet. jag vet inte hur det känns att vara riktigt sårad, eller ledsen. över något som verkligen verkligen betyder något. mest kanske för att jag lever i framtiden, inte i nutiden. jag tänker alltid "den dagen kommer jag bli lycklig" eller "när det händer då kommer jag börja leva" vilket jag aldrig riktigt förstått varför.
jag lever blad småsaker, som inte är viktiga för omvärlden. jag är även otroligt yttlig, visst jag erkänner. jag är yttlig. jag gnäller om mitt utseende, om människor som går mig på nerverna runt om kring mig, som jag egentligen borde värna om, eftersom jag just har människor där. jag klagar över fester eller idioter till killar, samt något vissa kallar kärlek, eller att mina pengar inte räcker till? när det finns tusen saker man kan ränka upp just nu som är viktigare. något som faktiskt är värda att levar för. så varför bryr jag mig ens om dessa grejer? DESSA saker är meninglösa!
jag har även adrig tänkt att jag inte vill leva mera heller, för jag vet att jag kommer missa allting. missa allting jag aldrig upplevt eller kännt. även om någon har det, finns det alltid mer att både ge och ta.
dock tror jag att åtminstånde en gång i livet kommer människan att tänka så, och då är inte lösning att ge upp.
man lever för sig själv, visst. men enligt min mening lever man för andra oxå, inte bara vem som helst. utan för folk som bryr sig om en, dem man kallar sina. och att bara sluta up, mitt i allt, anser jag som lite själviskt? eller kanske som ett svek. vad vet jag. genvägar är alltid och kommer alltid att vara det lätta sättet.
men vem har sagt att livet ska vara lätt? det är väl det svåra som kompencerar det lätta?
nu vart allting lite osammanhängande. men det jag ville komma till är att. du får inte ge upp. så lätt slipper du inte undan det som komma skall. jag vet att livet ser meningslöst och grått ut nu. men jag lovar, med hela mitt hjärta. att en dag, känns det inte så längre. man måste bara stå ut, vara stark. jag vet hur det är att inte se det positiva på saker och ting. tro mig, det gör jag aldrig. men snart kanske även det kommer? alla skapar vi oss vår egna illusion av hur livet ska se ut, men istället för att tänka tanken borde man kanske iställer försöka leva i det så kallade nuet och ta bit för bit? be om hjälp i de svåra situationerna, och faktiskt låta människor komma in.
om livet är meningslöst kommer inte heller livet efter ha något att visa. än finns det saker att se, känslor att känna och liv att leva.
esh jag vet inte, har aldrig varit bra på att skriva. vet inte ens själv vad det är jag försöker uppnå.
Kommentarer
Postat av: cat
<3 du är jätte duktig på att skriva. Jag visste inte det.
Trackback
